Om du anfäktas av självanklagelser kan det vara värt att läsa vidare här:

Du kanske anklagar dig för saker du gjort eller försummat att göra i det förflutna, och "kan inte" förlåta dig för dem. Du ältar och upprepar att du borde ha gjort annorlunda.

Jag vill påstå något annat: Vid den tidpunkten i det förflutna gjorde du faktiskt så gott du kunde – om du tar hänsyn till alla omständigheter som rådde då, vid just den tiden. Med andra ord – utifrån de kunskaper, insikter och erfarenheter du hade då, så gjorde du så gott du kunde.

När du nu ser tillbaka så tycker du att du skulle ha gjort annorlunda. Men det bedömer du utifrån de kunskaper och erfarenheter du har nu – och de erfarenheterna hade du ju inte då ! Hur skulle du då ha kunnat handla utifrån erfarenheter som du ännu inte hade gjort?

Det är ju lika ologiskt som det vore för ett barn som går första klass i skolan, om det skulle anklaga sig för att det inte kan uppföra sig utifrån kunskaper och erfarenheter som det får först i sjunde klass! Inte begär du det av ett barn? Men varför begär du det av dig själv, att du i det förflutna skulle ha handlat utifrån kunskaper och erfarenheter som du ännu inte hade?

Det finns alltså fullgoda skäl att förlåta dig själv. Du gjorde så gott du kunde just då, punkt och slut. Och ingen kan göra mer än så gott den kan.

"Förlåta" betyder inte att låtsas att det som hände inte hände. Det vore ju att ljuga för dig själv. Förlåta betyder "låta vara" - det var, och jag låter det vara. Jag väljer att inte släpa det med mig längre.

Om vi tänker ett steg längre så gäller resonemanget förstås inte bara för dig utan för alla andra också. Med andra ord, de gjorde också i det förflutna så gott de kunde, om man tar hänsyn till alla omständigheter och förutsättningar. Det finns alltså skäl att förlåta dem också, hur underligt det än kan verka. 

Inte bara då – nu också!

Allt detta gäller givetvis också om det du anklagar dig själv för är något som pågår nu, t.ex. att du till följd av genomgångna sjukdomar eller andra påfrestningar inte fungerar på den nivå du gjorde för länge sen, och som du tycker att du borde göra nu också. Men det är inte realistiskt. Om vi tar hänsyn till alla omständigheter, så är faktum att du just nu, fram till detta ögonblick, också har gjort så gott du har kunnat.

Ta den här bilden till ditt hjärta, skriv/rita gärna av den och sätt upp där du ser den dagligen, t.ex. vid badrumsspegeln! 

Ju mer du förebrår dig att du inte kan göra mer, desto mer spänner du dig, och desto mindre tillgång får du till de resurser du faktiskt har. Genom att i stället öva dig att acceptera, och att sedan göra det bästa möjliga utifrån hur det faktiskt är just nu, får du mer tillgång till dina inre resurser och kan så småningom må bättre, lite i taget. Du kan låta ljuset komma in, bokstavligt talat. Då kan du också så småningom fungera bättre och göra mer.

Lycka till!