Göte Andersson: Psi-spåret II

Psi-spåret II

av

Göte Andersson

Här återges inledningen till en längre text med illustrationer. 
Hela texten kommer att finnas tillgänglig på DVD, som kan beställas från SPF, Sällskapet för Parapsykologisk Forskning. 

^ ^ ^ * * * ^ ^ ^

”Orimligt - men sant”.

Charles Richet
(fransk vetenskapsman 1850-1935,
fick Nobelpriset i medicin 1913).

Förord

Föreliggande skrift kommer att behandla energifenomen och företeelser som säkert kan verka främmande för den etablerade vetenskapen. Ändå är det helt sanningsenligt att påstå att fenomenen kan undersökas under enkelblinda, men även i hög grad dubbelblinda försöksbetingelser, med mycket goda resultat.

Inledningsvis kommer jag här att helt kort ta med de första försöken som också finns beskrivna i min första bok (Psi-spåret, 1994). Jag vill inte göra långa upprepningar av vad jag beskrivit tidigare, så det blir endast en summarisk sammanfattning; jag vill bara ge läsaren en uppfattning hur det hela började.

I föreliggande skrift skall heller inte någon omfattande redovisning tas med rörande det forskningsprojekt som genomfördes i början av 1990-talet tillsammans med forskarna, fysikern Ph. D. Jens A. Tellefsen och Med. Dr. Nils-Olof Jacobson, samt några av mina säkraste slagrutevänner. Projektet genomfördes med stöd av John Björkhems minnesfond.

Helt kort kan nämnas att av 40 dubbelblinda försök, måste åtminstone 30 försök betecknas som lyckade.

De båda ovannämnda professionella forskarna publicerade våra försök i den engelska vetenskapliga facktidskriften: Journal of the Society for Psychical Research, 1994. Forskningsrapportens titel är: ”Dowsing along the Psi Track” och finns bl.a. på internet.

Forskningsrapporten har symptomatiskt nog kritiserats av skeptiker.

I tidskriften Folkvett som ges ut av den svenska skeptikerorganisationen, ”Vetenskap och folkbildning” har Jesper Jerkert, tidigare ordförande, haft många invändningar mot hur våra försök har gått till.

Bland hans främsta kritiska argument kan nämnas hans åsikt att de föremål som hittades med hjälp av psi-spåret, ( som redovisades i den engelska artikeln) ”inte gömts med någon slumpmetod”. Här kan endast konstateras att Jerkert läst artikeln lite slarvigt, eftersom det även redovisas flera varianter av försök där vi använt mera slumpmässiga försöksbetingelser. Bl.a. kan nämnas en mekanisk kastmaskin, en s.k. ”lerduvekastare”, som används vid träningsskytte. Denna kastapparat slungade ut en liten skiva, ca. 10 cm. i diameter, och gjort av keramiskt material.  Utkastet kunde varieras i olika godtyckliga vinklar och inte bara rakt fram naturligtvis. Hade utkastet bara varit rakt fram hade uppgiften varit alltför lätt, vilket alla kan inse. Den lilla skivan var grönmålad, för att smälta in i det omgivande fältet. Ett litet objekt avsett att sända på, bl.a. en liten bergkristall, tejpades fast på skivan som sedan slungades ut på en gräsbevuxen äng  med arean 100 x 100 meter.

Den som skötte om apparaten, Jens Tellefsen, blundade när objektet slungades i väg, så i praktiken visste inte någon människa var objektet hamnade ute på ängen. Tillvägagångssättet har också den fördelen att ingen lämnar spår i gräset som kunde leda oss som experimenterade; ingen behöver gå ut på ängen för att gömma föremålet. Under Tellefsens aktivitet med kastapparaten, befann sig sändaren (jag, Göte) och slagrutemannen  (Leif Andersson)  på långt, (avskärmat) avstånd från ängen, där föremålet kastades ut; sinnesintryck (sensory cues) var uteslutna som ledtråd. Dessutom befann sig försöksledaren Jacobsson i vår omedelbara närhet som kontrollerade att vi inte kunde fuska på något sätt; en viktig sak när det gäller så kontroversiella experiment som det här var frågan om, eftersom skeptiker ibland kommer med misstanken om just fusk.

Dessutom avlägsnade sig Jens under sändarens och slagrutepersonens aktivitet, så att försöken skulle bli helt dubbelblinda; ja, i praktiken trippelblinda, eftersom ingen människa visste var målobjektet hamnade.

Av tre försök i följd, lyckades alla tre!

Psi-spåret bildar som ett meterbrett energistråk, och det gäller för slagrutedetektören att följa detta stråk exakt från sändarplats till det gömda objektet, annars blir försöket ogiltigt. Det är alltså inte frågan om att slagrutepersonen söker lite här och där med sin slagruta och till slut kanske hittar det utkastade föremålet av en slump; något som många tror, som inte varit med på riktiga försök ute i fältförhållanden. Med denna kastmaskin har jag gjort andra försök, men med den stora skillnaden att en försöksperson bara med sin  ena arm får peka där han gissar att föremålet ligger, samt går ut på ängen i denna riktning  för att se om han hittar föremålet där.  Då används således inte psi-spår eller slagruta. Försöksområdet var då samma gräsbevuxna äng som användes vid de riktiga försöken med psi-spåret. Vid ett tillfälle gjordes 10 sådana gissningförsök och alla blev misslyckade. Den försöksperson som deltog hittade inte objektet.

Detta kan jämföras med de tre försök i följd som gjordes med hjälp av psi-spåret och slagruta, där alla tre var helt korrekta; objektet hittades i ena änden av spåret.

Dessa försök finns som nämnts med i den artikel som skeptikern J. Jerkert läst, men ändå vidhåller han att föremålen aldrig gömts med en slumpmetod. Hans inställning grundar sig nog på det faktum att han ogillar parapsykologi; ämnet anses rubba skeptikernas världsbild tydligen.

Inledning

Till den psykiska forskningens stora pionjärer räknas den franske fysiologen och nobelpristagaren Charles Richet 1850-1935. Han erhöll nobelpriset i medicin 1913. Han ägnade sig också åt att undersöka ett område som han kallade ”metapsykologi”, men som med ett modernare ord kallas parapsykologi. Richet var övertygad om att det hos människan fanns en kunskapsförmåga av ett annat slag än den vanliga, som inte förmedlades genom de kända sinnena. Denna kunskapsförmåga går under benämningen telepati och clairvoyance. Richets kända uttalande om fenomenen var: ”Det är orimligt, men sant”. Han var alltså övertygad om att fenomenen var äkta.

Då det av allt att döma tycks finnas olika slags hittills oförklarliga fenomen, brukar de slås samman i ett gemensamt begrepp, PSI, som är den 23:e bokstaven i det Grekiska alfabetet. Begreppet PSI brukar även användas inom andra områden som t.e.x kvantfysiken, där man talar om PSI-funktionen som identiskt med vågfunktionen. (att uttrycket psi används i kvantfysiken innebär inte automatiskt att denna vetenskap hör samman med parapsykologi).

I denna lilla skrift använder jag begreppet psi-spåret om ett märkligt fenomen som jag upptäckte 1987 och som den vanliga vetenskapen ännu inte kan förklara. Till psi-området måste nog också räknas de gåtfulla energiströmmar och ”aura” som en tonårig pojke kunde se hos levande varelser. Mötet med pojken, Pontus H, skedde sommaren 1989 då vi tillsammans gjorde många experiment under enkelblinda, men även dubbelblinda förhållanden. Dessa nämnda energi-fenomen kunde han inte se med påtagen ögonbindel, så hans märkliga synförmåga var inte någon form av clairvoyance, ( ”inre klarsyn” på franska).

Det mycket intressanta är att man inom biologin forskar runt olika slags varelsers förmåga att förnimma magnetfält. Man har funnit att det hos fiskar b.l.a. handlar om en slags elektromagnetisk induktion och hos flyttfåglar en förmåga att se magnetfält.

Tyska biologer har presenterat sina rön i den vetenskapliga tidskriften PNAS, proceedings of the National Academy of Sciences.

Forskarna har i fåglars ögon, exempelvis hos trädgårdssångaren, funnit ljuskänsliga proteiner som kallas kryptokromer, vilka enligt en hypotes bidrar till att fåglarna kan se jordens magnetfält och därmed kunna navigera rätt.

Det intressanta och ytterst fascinerande, är att det i sällsynta fall även hos människan, finns en speciell känslighet att se energier som för de allra flesta individer är ett okänt, förborgat område.

Sannolikt kan en annan förmåga, slagrutekänsligheten, ha att göra med känslighet för energier, magnetfält, samt variationer i jordens magnetfält.

De energifenomen som jag skall försöka att beskriva i denna skrift är av hittills okänd natur, men tycks ha vissa egenskaper som är närbesläktade med elektromagnetiska fenomen, då de kan påverkas av en vanlig stavmagnet.

Då energierna dessutom kunde ses av pojken Pontus som ett färgfenomen, får man anta att det rör sig om energier av olika frekvens och våglängder.  Förhoppningsvis kanske man i framtiden kan få så känsliga instrument att man kan registrera energierna och kunna fastställa deras rätta natur. De vanliga instrumenten är sannolikt för ”grovmaskiga” för att fånga dem. De kan ligga under den nivå där de med nuvarande instrumentella metoder inte kan detekteras.

 Vad det är för slags energifenomen det här är frågan om kanske den framtida vetenskapen en gång kan reda ut.

Då jag av nämnda skäl inte kan sätta någon etikett på de energier som beskrives, så hoppas jag att läsaren har överseende med mina ofullständiga begrepp som ”aura”, ”energiströmmar” och ”psi-spår”.

Ett annat intressant område som med en mera vetenskaplig terminologi  kallas radiesthesi, vilket betyder ”känslighet för strålning”, ( om det är strålning som detekteras är inte helt säkert) kan också räknas till psi-området.  Dit hör förmågan att hantera slagruta och pendel. Detta ämne har varit och är mycket kontroversiellt; av skeptiker benämnt som ”pseudovetenskap” (falsk vetenskap).

Skeptiker har sällan kommit i verklig kontakt med eller studerat fenomenet på nära håll, så därför den fördomsfulla inställningen. Skeptikerna, har den föreställningen att utslagen med slagruta, pendel och pekare helt styres av detektörens tro och förväntan.

Påståendet kan nog äga sin riktighet när det gäller personer som inte har den äkta förmågan; det är lätt att genom ofrivilliga rörelser i handlederna få falska utslag. Under årens lopp har jag gjort tester med kanske 100-talet personer, men med endast 5-6 personer är det möjligt att göra vetenskapliga, upprepningsbara försök tillsammans med.

En gammal föreställning, även hos slagrutemän, var att någon slags yttre kraft tog tag i själva slagrutan eller pendeln som sådan och fick dem att markera utslag. Detta är givetvis en grovt felaktig idé. Med största sannolikhet är det detektören själv som är mottagaren för yttre energistimuli och som med icke-viljestyrda muskelrörelser får slagruta och pendel att ge utslag.

Flera framstående vetenskapsmän har seriöst studerat området, bl.a. en framliden fransk fysiker vid namn Yves Rocard. Hans slutsats var att detektörerna får utslag där det finns variationer i det jordmagnetiska fältet. Detta skulle förklara varför vissa slagrutepersoner får utslag för malmådror; sådana orsakar ju förändringar i det jordmagnetiska fältet som bekant.

En kunnig slagruteman, Harald Karlsson, nu tyvärr bortgången och som jag gjort försök tillsammans med, hade en hel del erfarenheter att berätta för mig. Bl.a. berättade han att han vid ett tillfälle för många år sedan ombads att söka efter vattenådror ute på ett gärde. På en viss plats gav slagrutan starkt utslag på en mycket begränsat område, något över en meter i längd.

Den man som anlitat honom tyckte att man kunde gräva lite på platsen så han tog fram en spade och grävde. På 1-2 dm. djup påträffades ett rostigt gammalt järnspett som någon annan person glömt och sedan av misstag plöjt ned med sin traktor. Harald och hans uppdragsgivare hade givetvis ingen aning om att ett järnspett kunde finnas på platsen; Inga som helst ledtrådar fanns som kunde avslöja den saken. Ett järnspett kan orsaka en anomali i det jordmagnetiska fältet, så Y. Rocards hypotes är mycket sannolik.

Det mest kända ändamålet med att gå med slagruta, och som är mest känt av den stora allmänheten, är att söka efter underjordiska vattenådror. Då är saken mera komplicerad: kan vattenådror verkligen orsaka avvikelser i det jordmagnetiska fältet?

I varje fall finns det slagrutepersoner som av allt att döma tycks få utslag för sådana. Skeptikernas stående argument brukar vara att detektörerna mer eller mindre medvetet kan ledas av tecken i naturen, som avslöjar var det kan finnas vattenförekomst.

Min far Arthur Andersson, nu tyvärr bortgången, var i sin krafts dagar en ofta anlitad och säker slagruteman. Själv var jag som liten pojke med och iakttog med stort intresse hur han metodiskt och koncentrerat gick med sin slagruta.

I vuxen ålder har jag faktiskt varit till de platser han tagit ut brunnar och konstaterat att inga synliga tecken i naturen kan avslöja att där finns vattenådror.

Man måste också betänka att dessa underjordiska ådror är begränsade i bredd, från armstjocka till lite bredare stråk. Om inte slagrutepersonen preciserade läget blev det ju fel och grävning efter vatten gjordes förgäves, vilket nog var pinsamt för slagrutegängaren.

Detta inträffade aldrig i samband med min fars uppdrag att söka vatten; resultatet av hans sökande blev alltid goda brunnar.

Upptäckten av psi-spåret

I något sammanhang hade jag läst att det var möjligt att få utslag för den s.k. ”auran” med  pendel och slagruta; ett slags energifält runt allt levande.

Jag kom att tänka på detta när jag besökte mitt föräldrahem hösten 1987. Min nyfikenhet var stor om min far kunde få utslag med sin slagruta på min egen ”aura”. Så han gick sakta emot mig med klykan redo och på ung. 50 cm avstånd, från min kropp räknat, blev det ett kraftigt utslag.

Strax efteråt fick jag idén att koncentrera mina tankar på att liksom utvidga min aura, för att se om slagrutan gav markering längre ut från min kropp. Min far testade åter, men auran hade av allt att döma inte förstorats.

Så fick jag den besynnerliga ingivelsen att se vad som skulle hända om jag koncentrerade mina tankar på avstånd till en stol 4 meter från mig. Kunde min far kanske få utslag med sin slagruta på stolen? Arthur tyckte idén var ganska tokig, men prövade lite motvilligt med slagrutan över den tomma stolens sits. Till vår stora förvåning blev det ett starkt utslag!

Han testade igen, för han ville vara säker på att det inte var en tillfällighet att det blev en reflex. Det blev ännu ett kraftigt utslag.

Om detta verkligen var ett faktum, så tänkte jag att det i så fall borde finnas något slags energifält från mig till stolen. Så jag bad min far att passera mellan mig och stolen med slagrutan för att testa om det fanns något sådant fält.

Han prövade och fick ett entydigt utslag för ett slags energistråk mellan stolen och mig själv. Det ännu märkligare var att detta energifält fanns kvar en stund på samma plats, även om jag gick ifrån själva området jag stått på! Energifältet var då inte knutet till mig längre.

Detta var givetvis en helt ny erfarenhet och jag blev fångad av fenomenet. Att det skulle finnas en aura hade jag läst om, men ett energifält som liknade detta hade jag aldrig läst om, eller hört talas om. Visserligen hade jag läst om det besynnerliga parapsykologiska fenomen som kallas ”psykokinesi” i psykologen och professorn Hans Benders bok Telepati, Klärvoajans och Psykokinesi.

I boken finns flera fall beskrivna där det framgår att vissa personer på ett ofrivilligt sätt, tycks påverka och sätta föremål i omgivningen i rörelse utan att de fysiskt berört dem. Det tycks röra sig om personer med starka inre spänningar som blir ”drabbade” på detta sätt; det hela är ofrivilligt och ställer ofta till med stort förtret för de som är upphovet till manifestationerna.

Min egen hypotes, när jag läste om dessa tilldragelser, var att det kanske kunde vara något slags energifält som utgick från personer vid fall av psykokinesi.

Säkert var det just den idén hos mig som fick mig att just koncentrera mig på stolen i mitt föräldrahem: inte så att jag tänkte sätta stolen i rörelse, utan snarare att utröna om någon slags energi emanerade från mig och som kunde registreras med slagruta.

En idé kommer sällan ur tomma intet…

Ur vetenskaplig synpunkt bevisade detta allra första försök ingenting; min far visste ju på förhand om att jag koncentrerade mig på stolen, och en skeptiker kan hävda att han fick utslag genom tro och förväntan. Fast Arthur tyckte ju som nämnts att det hela var ”tokigt”, så någon ”förväntan” hade han ju inte.

Givetvis var jag inställd på att gå vidare med att göra tester under mera vetenskapliga förhållanden, med blindtester och strikta betingelser. Naturligtvis skulle slagrutepersonerna inte få veta i förväg vilket objekt jag koncentrerade mig på.

Detta att tankespåret fanns kvar en tid efter att jag lämnat platsen var bra ur testsynpunkt. Slagrutepersonerna kunde då detektera ifred en stund, samtidigt som jag avlägsnade mig så jag inte gav detektörerna ofrivilliga ledtrådar. Det kunde ju inte uteslutas att t.ex. ögonkast från min sida, mot målobjektet, kunde mer eller mindre medvetet uppsnappas av den som hanterade slagrutan.

I min första bok ”psi-spåret”, har jag beskrivit små enkla serier av blindförsök, som gav mycket bra resultat. I boken har jag mera detaljerat redogjort för dessa försök och skall inte göra långa upprepningar här. Den intresserade läsaren kan ta del av vad jag där skrivit. Här blir det en komprimerad sammanfattning hur de första försöken gick till.

Förutom med min far Arthur, hade jag kontakt med flera andra säkra slagrutepersoner som hade genuin förmåga.

Naturligtvis gjordes försöken utomhus, för att få stora ytor att arbeta på. Små gärden, öppna gläntor i skogen, var lämpliga platser och sådana fanns det gott om ute på landsbygden där jag och mina medhjälpare bor.

En slagruteperson med genuin känslighet var Karin Eriksson, då i 60-års-åldern när det begav sig. Med henne som medhjälpare gjordes de första blindtesterna.

Så här arrangerades försöken: Vi begav oss till öppna platser i skogen, små gläntor där skogens träd stod runt om oss. För att Karin inte skulle kunna få någon slags ledtråd, så fick hon gå ifrån mig en bit med ögonbindel på sig och med ryggen vänd åt mitt håll.

Nästa moment var att jag koncentrerade mig på ett, av mig själv, utvalt träd i den omgivande skogen. Det var gott om träd att välja på i cirkelns 360 grader runt om gläntan.  Istället för att använda uttrycket ”koncentrera mig på”, så använder jag mig i fortsättningen av uttrycket ”sända”, även om också detta uttryck kanske inte är en  uttömmande förklaring på vad som sker.

När min uppgift var klar markerade jag sändarplatsen med en liten käpp så att Karin visste var jag sände från. Därefter gick jag avsides så att hon inte kunde få några som helst ledtrådar från min sida. Som nämnts tidigare, finns psi-spåret kvar en stund mellan sändarplats och målobjekt, även om jag i egenskap av sändare har lämnat platsen.

Nästa steg var att jag bad Karin ta av ögonbindeln och bege sig till sändarplatsen och gå i en cirkel runt käppen (sändarplatsen) med en radie av 2-3 meter. Hon fick gå motsols och medsols för att bättre precisera spårets kurs.

Det var inte nödvändigt att ha ögonbindel på under själva slagrutegången; det är svårt att gå i cirkel med en sådan på och i synnerhet om marken är något ojämn att gå på. Detta kan inverka menligt på att hålla koncentrationen på detekteringen vid liv.

En extra försiktighetsåtgärd var att hon inte kunde få någon ledtråd av fotspår som kunde avslöja hur jag stått vänd när jag sände på trädet, det var barmark med visset gräs som inte gav något fotavtryck. Sådana saker kan annars uppfattas på ett medvetet eller omedvetet sätt.

Som nämnts förut så har jag redan redovisat försöken i förra boken, men kan här sammanfatta att av 6 försök lyckades 5. Karin lyckades alltså detektera mitt psi-spår till rätt träd i 5 fall trots att det var en stor mängd träd att välja på, i 360 grader runt om oss.

Vad jag helt kort kan nämna här, är att det var nödvändigt att byta platser, eftersom föregående spår ligger kvar en stund och stör nästkommande försök, men det var inga problem eftersom det var gott om ytor att hålla till på.

Sådana naturnära och enkla försök gjorde jag också tillsammans med andra slagrutepersoner, med lyckade resultat. Kritiker kan säkert hävda att försöken inte är ”randomiserade” i rent vetenskaplig mening. Vi hade, på det stadiet, ingen slumpmässig metod som valde ut målobjekt m.m. Men på detta inledande stadium hade jag den uppfattningen att de mera enkla, naturnära försöken, var mera inspirerande för mina slagrutepersoner, än de lite ”långtråkiga” randomiserade varianterna. Det var bäst att börja enkelt, för att efter hand utföra mera avancerade försök.

Sändningar till avlägsna målområden

De inledande försöken hade gällt att sända på målobjekt i vår omedelbara omgivning så som redan beskrivits. Så en dag kom jag på tanken att utföra tester som ev. kunde utröna om det var möjligt att rikta psi-spåret mot avlägsna målplatser - att sända dit, flera mil bort.

De första försöken av denna typ gjorde jag tillsammans med en annan säker slagruteperson, Karl-Ejnar Jansson. Även dessa försök har mera ingående redovisats i min förra bok, så därför göres ingen längre redogörelse för dem här.

Slagrutepersonen får liksom tidigare detektera runt sändarplatsen och försöka att få ut en så rak söklinje som möjligt från  platsen, så att det går att verifiera det hela med karta och kompass hur psi-spåret etableras.

Givetvis får slagrutemannen inte veta i förväg var målområdet är beläget. Det är också viktigt att han inte kan få ledtråd av hur jag står placerad vid sändningen, t.ex. om jag står med ansiktet vänt mot den riktning som målområdet ligger i: sådana ledtrådar bör förstås undvikas.

Med en kort sammanfattning kan jag bara säga att av 4 gjorda avståndsförsök så lyckades samtliga. Karl-Ejnar detekterade psi-spåret med en så god precision att det gick att verifiera med karta och kompass.

Det var inte svårt för mig att visualisera de fjärran målplatserna, då det var platser jag ofta besökt. De nämnda experimenten gjordes under en eftermiddag.

Försök av denna typ bevisar givetvis inte att psi-spåret når målområdet, men indikerar att utgångsriktningen från sändarplatsen var korrekt; längre fram i skriften ges exempel på försök som tycks visa att spåret verkligen når fram.

En annan variant av försök på avstånd

Vid alla de försök som ovan beskrivits, har slagrutepersonen alltid detekterat runt min sändarplats. Så fick jag idén att pröva ett annorlunda, mera komplicerat sätt. Detta utfördes på ett sådant sätt att jag i egenskap av sändare befann mig i mitt hem och visualiserade den plats där slagrutepersonen befann sig; alltså till deras hem, som jag av tidigare fysiska besök var väl förtrogen med. Det rörde sig ofta om flera mils avstånd mellan sändarplats och målområde.

Ett av de första försöken av denna typ gjordes med Karin E. som slagruteperson.

Jag visualiserade för mitt ”inre öga” att jag befann mig hemma hos henne, vid husets ytterdörr. Föreställde mig sedan att jag gick ut i grusgången. Av mina tidigare rent fysiska besök där, så visste jag att deras bil alltid står parkerad ute i denna grusgång. Därför föreställde jag mig att jag vek av till vänster om bilen, en bit ut på gräsmattan, varefter jag åter vek av in på grusgången bakom bilen, några meter längre fram gick en liten stig till vänster som ledde till ett kastanjeträd och där var slutmålet för min inre visualisering.

Därefter ringde jag till Karin och bad henne att börja detektera vid ytterdörren; det var den enda ledtråden. Huruvida psi-spåret gick inomhus eller utomhus var något hon inte visste

Det är nödvändigt att ange en utgångspunkt som enda ledtråd, för annars blir försöken tidsödande och det blir mycket svårt. Försöken är nog så krävande ändå.

Efter en stund ringde Karin och berättade lugnt: ”Du har gått från ytterdörren och ut i grusgången, sedan har du gått förbi Eriks bil på vänster sida, ut på gräsmattan, sedan vek du av till grusgången bakom bilen, varefter du sedan tog den lilla stigen fram till kastanjen”. Avståndet mellan mig och Karin är ung. 20 km.

Flera liknande försök har jag gjort tillsammans med Karin och med andra säkra slagrutepersoner. Grovt räknat blir 2 av 3 sådana tester lyckade.

Dessa avståndsförsök är mycket intressanta och längre fram skall jag redogöra för likartade sändningar över stora avstånd hem till den tidigare nämnde Pontus H. Han kunde se psi-spåret och den tankekropp (tankeform) som var associerat med spåret! Det var ju en ytterligt fascinerande iakttagelse av honom att kunna se vad som hände. Det var som sagts en slags figur, eller om man så vill, en av mig skapad tankekropp som gick omkring på detta vis. Denna manifestation kunde av allt att döma detekteras med slagrutan, men ännu mera fascinerande var att den var synlig för min medhjälpare Pontus!

Som läsaren säkert förstår är det svårt med att sätta ord på dessa sällsamma oförklarliga fenomen: Ordet ”tankeform” är kanske ett adekvat uttryck.

Det är i varje fall en slående upplevelse att detta fenomen kan förnimmas av slagrutepersoner, och en ytterst ovanlig synförmåga hos en människa.

Ytterligare upptäckter i samband med avståndsförsök

Här skall helt kort redogöras för ännu ett test av samma typ som gjordes hemma hos Karl-Ejnar då jag sände till avlägsna målplatser och som fanns med här ovan.

Min bror Conny, har liksom min far Arthur, en god slagrutekänslighet. Han är inte så intresserad rent vetenskapligt av fenomenet, men har vid några tillfällen medverkat om jag bett honom.

Vid ett tillfälle i början av min forskning var han på besök hos mig, och då kom jag på tanken att sända hem till Karins hem ett par mil från vår plats. Givetvis fick han inte veta målområdet i förväg, då hade det varit meningslöst. Så jag visualiserade Karin och hennes hem för mitt inre öga.

Efter en stund gick han runt mig i en cirkel och fick utslag för 2 spår med slagrutan!

Det hela var förbryllande för oss båda, men enligt karta och kompass så stämde det ena spåret med Karins hem; kompasskurs syd-syd-väst 215 grader. Det andra spåret hade kursen väst-syd-väst 250 grader och vi hade ingen aning om vad det spåret betydde, ( min kompass har den gamla graderingen 360 grader, till skillnad mot de modernare kompasserna som har 400 ”nygrader”).

Senare på kvällen ringde jag hem till Karin som berättade att hon sett efter sitt barnbarn i en grannkommun, Sillerud. Då jag vet var stället är beläget, så var det enkelt att med karta och kompass ta ut kursen från min sändarplats.

Det spår som vi inte visste betydelsen av, hade exakt kurs på den plats i Sillerud där Karin varit barnvakt!

Det var en verklig ”aha-upplevelse”, för den verkliga innebörden var ju att det är möjligt att sända psi-spår till en person vars uppehållsplats är okänd för både sändare och slagrutepersonen.

På så sätt skulle det kunna tänkas att man kanske kan söka efter försvunna personer.

Längre fram i denna skrift skall jag ta med dokumentationer som visar att detta inte är en orimlighet, utan tycks vara ett faktum.

Andra hypoteser och erfarenheter av pendel och slagruta

Finns något som skulle påminna om upptäckten av psi-spåret? 

Det förflöt en ganska lång tid efter de första försöken 1987, innan jag fick kännedom om anekdotiska utsagor om att man tidigare haft erfarenhet av att man med pendel och slagruta tycks kunna ”hitta” föremål och även försvunna personer. Det var faktiskt efter att jag givit ut den första boken om psi-spåret, som någon läsare skrev och berättade om detta. Då hade jag inte läst litteraturen på området, och var ganska oinformerad om vad som man kommit fram till tidigare.

Sedan tog jag skadan igen och fick tag i lite som var skrivet om området. Men efter vad jag förstår, så har man inte tidigare haft erfarenheten av själva psi-spåret som sådant; att ett energistråk lämnar en sändare.

Däremot uppges att ett annat tillvägagångssätt har tillämpats, som går ut på att slagrutepersonen/pendlaren bara genom att ”ställa frågor” till sitt inre, kan ”ta ut rätt riktning” till det man söker. Vad jag gissar mig till, är att detektören i så fall, måste vända sig i olika riktningar när han ställer sina ”inre frågor”, för att utslag skall ges. Mig veterligen har ingen vetenskaplig undersökning gjorts som skulle kunna bekräfta riktigheten av påståendet; förmodligen rör det sig om anekdotiska utsagor.

En framliden forskare i Dublin, fysikprofessor Sir William Barrett, 1844-1925, som intresserade sig för parapsykologi och slagruta, lade fram hypotesen att utövarna av pendel och slagruta egentligen på ett omedvetet plan är clairvoyanta, dvs. att de har en paranormal förmåga.

Pendel och slagruta styrdes, enligt hypotesen, av impulser från det undermedvetna. Dessa impulser skulle i sin tur påverka nervsystemet och handlederna så att utslag sker.

En märklig företeelse inom området, om den är sann, är vad som på engelska kallas map dowsing, vilket innebär att pendlaren tar fram en stor karta över ett område där förlorade föremål och kanske försvunna personer antas finnas. När han/hon sakta för pendeln över kartan så skall pendeln röra sig på ett bestämt sätt om man kommer över ”rätt plats” på kartan.

Hur vetenskapligt verifierat detta tillvägagångssätt är, vet jag inte; det rör sig nog mest om anekdotiska utsagor.

Metoden påminner i varje fall inte om psi-spåret. Kartpendlingen passar möjligen in i W. Barretts hypotes om att pendlaren på ett clairvoyant, undermedvetet sätt kommer i kontakt med det denne söker efter.

I en TV-dokumentär sommaren 2008 som hade rubriken: ”Hur långt är det till närmaste björn?”, fick man se några äldre män, som med pekare (en variant av slagruta) i sina händer, skulle ta ut riktningen till en björn som de visste skulle finnas i den Norrländska naturen där de vistades.

Det gällde inte bara att ta ut rätt riktning till björnen, utan också hur långt borta den var!

Männen gick till väga, på det sätt som relaterats till ovan, nämligen att de ställde frågor (troligen till sitt undermedvetna enl. W. Barretts hypotes), om i vilken riktning björnen  befann sig samt hur långt bort. De frågade: ”Är björnen 100 meter bort” eller ”är den 200 meter bort”, o.s.v. Om detektören ställde ”rätt” fråga, så gavs utslag.

Tyvärr fick tv-tittarna inte reda på om de medverkandes förehavanden stämde eller inte. Dokumentären hade nog inte så stora anspråk på att vara vetenskapligt upplagd, vilket var synd.

Det var i varje fall en demonstration av den påstådda ”metoden” att utövarna ställer ”inre frågor”. Frågorna kan ställas muntligen, eller också i ”tanken” enbart, verkar det som.

Om metoden är riktig och skulle kunna verifieras vetenskapligt, så stöder den hypotesen om att slagrutepersonerna och pendlarna står i kontakt med sin clairvoyanta, undermedvetna förmåga: Reflexerna, som orsakar utslagen, skulle då möjligen kunna ses som ett slags stigrör ur det undermedvetna, som i sin tur skulle tänkas stå i förbindelse med yttervärlden på ett clairvoyant sätt.

Som jag ser det, är psi-spåret däremot ett fenomen som skiljer sig från dessa tidigare metoder och hypoteser som nämnts ovan.

 En viktig sak att påpeka, är att vid de allra första försöken 1987 så handlade det inte om att sända på förlorade saker och försvunna personer, utan på objekt som sändaren såg framför sig, t.ex. att sända på träden i skogsgläntan som jag berättat om inledningsvis. Dessa test utfördes för att utröna om psi-spåret i sig var ett verkligt fenomen. Sådana tester har mig veterligen inte gjorts tidigare.

Man kan ställa sig frågan: Vilken funktion har psi-spåret i tillvaron och i naturen? Själv tror jag att detta märkliga energifenomen ligger till grund för telepati, clairvoyance och andra paranormala fenomen: Psi-spåret är enligt min mening den energetiska källan till dessa. Sannolikt kan mentala impulser överföras genom spårets förmedling.

När det gäller telepati är de mest övertygande exemplen hämtade ur verkliga livet. Ofta visar sig telepati i krissituationer av olika slag. Det kan röra sig om mamman som starkt upplever att något olyckstillbud, eller katastrof, händer med barnet som befinner sig på en avlägsen plats; sådana upplevelser är alls inte ovanliga. Ett tragiskt fall finns i min egen släkt, (som jag berättar om i slutet av denna skrift ) och det finns många andra fall som upplevts av vänner och bekanta till mig.

Det är min personliga övertygelse att psi-spåret har med upplevelserna att göra.

Man skulle kunna tänka sig att fenomenet har ett överlevnadsvärde i verkliga livet; att skaffa hjälp i krissituationer. (Som mor och barn i nyss nämnda exempel.) Kanske var telepati mera framträdande förr, innan den moderna teknologin tog överhand.

Det som redogöres för i denna lilla skrift är, om jag får låna Charles Richets ord:

”Orimligt - men sant.” Kanske får jag tillägga att fenomenen kan synas orimliga inom det rådande vetenskapliga paradigmet.