|
Ho’oponopono,
eller
”Dra en ramsa!”
Ibland upplever vi oro, ängslan,
irritation, ilska eller liknande känslor. Det är lätt att fastna i sådana
känslor och älta tankar med bekymmer, självömkan eller anklagelser som
tema. Då är det bra att ha en strategi, ett verktyg, för att snabbt
kunna bryta ältandet och komma i balans. En nygammal sådan strategi för
stresslindring kommer från Hawaii.
På Hawaii fanns sedan hundratals år
en tradition av folklig visdom; jag vet inte hur mycket som nu finns kvar.
Den utövades av ”kahunas”, efter en till stor del hemlig kunskap som
fördes vidare i släkten. Det finns många böcker därom, t ex. av
amerikanen Max Freedom Long omkring 1950. Han studerade denna tradition i
tiotals år och gav den namnet ”huna”.
Kahunas var en sorts schamaner som hade
stort inflytande i samhället. De anlitades bl.a. för att lösa
konflikter i en grupp, och använde då en särskild procedur. Det kunde
vara inom familjen, i byn eller på en arbetsplats. Metoden var omständlig
men tydligen mycket effektiv. Den kallades Ho’oponopono. På
hawiianska betyder det ungefär ”rätta till” eller ”göra rätt”.
Mornah Simeona (1913-92) var infödd i
en kahuna-familj och växte upp med denna tradition. Mot slutet sitt liv
utvecklade hon Ho’oponopono till en metod för konfliktlösning inom en
individ, alltså en form av stresshantering. En av hennes elever är den
amerikanske psykologen Hew Len, som har fortsatt hennes arbete.
Allt
utanför finns inom mig!
En grundtanke i den moderna formen av Ho’oponopono är att allt jag
upplever är inte mitt fel, men väl mitt ansvar. Om någonting finns i
mitt uppmärksamhetsfält så har jag på något sätt medverkat till att
det kommit dit. (Denna tanke finns inte bara i Ho’oponopono utan också
i flera andra livsfilosofier, t.ex. hos Epiktetos för 2000 år sedan och
500 år tidigare hos Buddha.) I stället för att anklaga någon annan för
att jag inte tycker om det jag iakttar, så accepterar jag att jag ser det
som finns. Genom att ändra mitt tänkande om det så ändrar jag min
upplevelse. Detta uttrycks också i svensk folklig visdom i talesätt som
”Det är mer hur man tar det än hur man har det”. Eller en annan
formulering: Vi kan ibland inte bestämma hur vi har det, men vi kan
alltid bestämma hur vi tar det!
Man kan använda liknelsen med en
dator. Det jag ser på datorskärmen motsvarar vad som just nu finns i
mitt uppmärksamhetsfält. Om jag inte tycker om det jag ser på skärmen
så är det meningslöst att klaga på skärmen, eftersom orsaken till vad
jag ser finns i programmet i datorn. Det är jag själv som har startat
programmet. Ho’oponopono erbjuder då en metod att avsluta programmet så
jag kan välja ett annat. Jag behöver inte grubbla över hur programmet
har kommit in i min dator, det kan jag ändå inte veta. Sådant grubbel
är meningslöst och tar bara min energi. Det är mer givande att använda
energin till att byta program.
Minnen och inspiration
Enligt
Ho’oponopono finns det bara två drivkrafter till våra tankar och
handlingar: minnen eller inspiration. Minnen är stora eller små program
inlagrade i vår ”dator”, som gärna går automatiskt och förefaller
leva sitt eget liv i vårt undermedvetna. De handlar om allt möjligt från
vår födelse och framåt. (I den gamla hawaiianska traditionen trodde man
också på minnen från förfäderna, vilket är främmande för vårt tänkande.
Vi kan bortse från denna tro.) Ju mindre vi styrs av minnen, desto mer
plats får vi för inspiration som kan ge verklig livsglädje. Vi kan
alltså skriva nya program för vår dator.
Vi har ju både roliga och tråkiga
minnen. Sådant som vi minns med glädje är inget problem, det kan vi gå
tillbaka till och återuppleva så ofta vi vill. Det är de dystra eller
smärtsamma minnena som mer eller mindre omedvetet för oss styr delar av
vårt upplevande, som gömda men envisa program i vår inre dator.
Ho’oponopono erbjuder en väg att neutralisera dem, att ”städa hårddisken”.
Ho’oponopono föreslår att jag vänder
mig till mitt ”högre jag” eller vad man kan kalla ”det gudomliga”
inom mig. Jag behöver inte spekulera över vad det innebär, jag tänker
mig bara möjligheten att något sådant kan finnas. Om jag har svårt med
begreppet ”högre jag” kan jag helt enkelt tala med mig själv.
Ho’oponopono kan användas oberoende av religion, eller frånvaro av
religion.
Hur gör jag praktiskt?
Om jag vill kan jag först uttrycka min
avsikt med den övning jag ska göra, för att få den mer fokuserad. Jag
tänker då på den situation som är problemet, t ex. att personen X är
ovänlig mot mig. Jag säger inom mig någonting som jag riktar till mitt
”högre jag”. Det kan vara i stil med: ”Hjälp mig nollställa de
minnen som skapar problemet med X”, eller ”Hjälp mig med programmet
inom mig som visar sig som problemet med X.”
Om detta känns krångligt kan jag börja
direkt med själva övningen. Den består helt enkelt i att jag tyst inom
mig (eller högt om jag vill) upprepar fyra fraser, om och om igen. Jag
tycker själv det är enklast att använda de engelska formuleringarna
eftersom all litteratur jag har sett är på engelska, men jag ger också
förslag till svensk översättning. Engelska eller svenska är mest en
smaksak. Det viktiga är inte orden utan tanken och känslan bakom dem.
De fyra fraserna
I am
sorry
Jag beklagar, eller lättare:
Ursäkta
Please
forgive me
Förlåt, eller:
Var snäll och förlåt mig
Thank you
Tack, eller:
Jag tackar
I
love you Jag älskar dig, eller bara: Älskar dig
Vem riktas dessa uttalanden till?
Jag
citerar i översättning hur Joe Vitale beskriver det i boken Zero
Limits:
” Det sätt Dr. Hew Len föredrar för helande är att först
säga I’m sorry och Please forgive me. Du säger detta för
att erkänna att någonting – utan att du vet vad det är – har
dragits in i ditt kropp/själsystem. Du har ingen aning om hur det kom
dit. Du behöver inte veta. Om du t ex. är överviktig, så har du helt
enkelt fått in det program som gjorde dig sådan. Genom att säga I’m
sorry säger du till det gudomliga inom dig att du önskar förlåtelse
inom dig för vad som nu drog programmet till dig. Du ber inte det
gudomliga att förlåta dig - du ber det gudomliga att hjälpa dig förlåta
dig själv.
Utifrån detta säger du sedan Thank
you och I love you. När du säger Thank you uttrycker
du tacksamhet. Du visar din tro att problemet kommer att lösas till det bästa
för alla berörda. Att säga I love you ändrar energin från
blockerat tillstånd till flödande. Det upprättar din kontakt med det
gudomliga. Eftersom ”noll-läget” (the zero state) är ren kärlek
och gränslöst (has zero limits), så börjar du nå detta tillstånd
genom att uttrycka kärlek.
Vad som sedan händer är upp till det
gudomliga. Du kan bli inspirerad att göra något, vidta en åtgärd av något
slag. Vad det än är, gör det. Om du inte vet vad du ska göra, använd
samma metod för att hela din villrådighet. När du är klar vet du vad
du ska göra. ”
Upprepa som ett mantra
Dessa fyra uttalanden kan användas som
ett ”mantra”, ett indiskt ord för en fras som jag vid meditation
upprepar om och om igen för att behålla min koncentration på
meditationen. Jag kan använda dessa fraser för vilket problem som helst,
stort eller litet.
De allra flesta problemtankar jag har
handlar ju om endera av två saker: Antingen anklagar jag någon annan
eller mig själv för vad den eller jag har gjort, eller inte gjort, i det
förflutna. Eller så oroar jag mig över något som kan hända i
framtiden. Men det förflutna har gått, framtiden har ännu inte kommit.
Så inget av detta kan jag nu påverka med mina bekymmerstankar. Det enda
orostankarna garanterat säkert åstadkommer är att jag nu mår dåligt
av dem. Jag mår dåligt just nu, och nu är den enda tid som finns.
Då kan jag lika gärna säga inom mig:
”Hjälp mig att nollställa det program inom mig som visar sig i det här
problemet”. Eller jag kan välja den enklaste vägen, som är att direkt
flytta mina tankar till ”mantrat” och bara upprepa det inom mig, om
och om igen: I’m sorry, Please forgive me, Thank you, I love you.
Så länge jag fortsätter upprepa detta mantra kan jag ju inte samtidigt
älta bekymmerstankar som ändå inte gör någon nytta. (Givetvis behöver
jag inte sitta stilla under övningen, jag kan syssla med vad som helst.)
Jag märker att mantrat har en lugnande
verkan. Efter en stund kan jag rentav bli medveten om en konstruktiv
tanke, något jag kan göra för att förbättra situationen. Det innebär
att jag inte längre är blockerad av minnen utan har fått tillgång till
inspiration, om än bara en första liten glimt. Om jag fortsätter
processen kanske mer inspiration kommer. Jag kan fortsätta så länge jag
känner för det. Om jag hellre vill gå tillbaka och älta bekymmer kan
jag ju alltid göra det. Annars kan jag öva Ho’oponopono för all
stress och alla stora eller små bekymmer. Även för kroppsliga
besvär, till exempel värk (som ofta orsakas av eller i varje fall förvärras
av psykisk spänning).
Jag har tidigare i tidskriften Sökaren
skrivit om andra stresslindrande metoder, som jag själv funnit verksamma
och även lärt intresserade patienter. I nr 3/1997 skrev jag om hjärtfokusering,
att ”gå dit hjärtat leder dig”. En artikel i nr 4/2000 beskrev fokuserad
akupressur, känd under förkortningen EFT. Årgång 2005 hade två
artiklar om att rikta tänkandet åt det håll jag vill, ”Med våra
tankar skapar vi världen” i nr 1 och ”Välj en tanke som känns bättre!”
i nr 2. Alla dessa metoder fungerar. T.ex. EFT utövas av tusentals
terapeuter runtom i världen, hjärtfokusering är välkänd, och den
livsfilosofi som är grund för artiklarna 2005 har inspirerat många.
Varför behövs då en metod till?
Den stora fördelen med Ho’oponopono
jämfört med många andra stresslindrande metoder är att jag kan använda
den rent mekaniskt. Jag kommer i en stressituation av något slag och vet
för ögonblicket inte vad jag ska tänka om den eller göra åt den. Jag
upplever irritation, ilska, frustration, förtvivlan, självömkan eller någon
annan ”negativ” känsla som gör att jag inte mår bra. Jag kan då
använda någon av de strategier som nyss nämndes. Men de tar alla lite
tid att komma igång med, i varje fall om jag inte har rutin på dem så
att jag kan använda dem närmast automatiskt. Då kan jag alltid börja
direkt med mantrat: I´m sorry… och bara låta det rulla inom
mig. För att tala modernt språk är det som att trycka på knappen till
en inre MP3-spelare och låta den gå på Repeat. Efter en stund känns
det lugnare och jag kan få tillgång till en glimt av inspiration.
Meditation
Mantrat kan också användas som en
form av meditation, även när jag inte är medveten om några problem
just då. Jag kan använda alla fyra fraserna, eller bara de två sista: Thank
you, I love you. Jag riktar dem då till mig själv, till det
gudomliga (efter vilken uppfattning jag kan ha om det), till den blomma
jag just ser eller den fågel jag hör sjunga, till den människa jag möter,
till bilen jag kör, eller till livet i allmänhet. När jag går kan jag
ta dem i takt med stegen, ett eller två steg på varje fras. Då kan jag
säga mer rytmiskt Thank you, Love you, Thank you, Love you….
Dr. Hew Len föreslår också att använda enbart I love
you som mantra; han menar att denna fras sammanfattar hela processen.
Sov gott!
Thank you
– Love you kan också användas i sängen inför insomnandet. Då gärna
i takt med andningen, det ena på in- och det andra på utandningen. Eller
Thank you på en utandning och Love you på nästa. Pröva
vilket som känns bäst. Det viktiga är att fortsätta i lugn takt en bra
stund.
Ligg gärna på rygg först, andas lugnt och medvetet och upprepa
mantrat i takt med andningen. Vänd dig sedan i din sovställning och
fortsätt övningen. Så snart du blir medveten om att du tänker på något
annat: återgå genast till övningen, och fortsätt upprepa mantrat i
takt med andningen. Fortsätt så länge du kan hålla dig vaken. Om du
vaknar på natten, gör samma övning. Om du är medveten om något
problem som stör insomnandet är det bäst att använda alla fyra
fraserna, ett andetag på varje.
Flum?
Allt detta kan verka besynnerligt eller
flummigt. Kan en gammal tradition från Hawaii, om än ”moderniserad”,
ge oss moderna västerlänningar något av värde? Det blir delvis en fråga
om livsåskådning och trossystem. Liknelsen med datorn kanske förefaller
dig orimlig. Kanske du inte kan tänka dig att det inom dig kan finnas något
som är värt att kallas ”högre jag” eller rentav ”gudomligt”.
Men om du kan tänka dig möjligheten (du behöver inte alls tro på den,
bara tänka dig att det kanske kan vara möjligt), då är det värt att
öva Ho’oponopono. Och om du inte alls kan tänka dig något ”högre
jag” så behöver du bara låtsas att du pratar med dig själv. Om du övar
och inte genast ger upp, så kanske du rentav märker att du blir mindre
styrd av minnen och i stället kan känna mer inspiration. Morrnah Simeona
menade att ”Processen handlar väsentligen om frihet – fullständig
frihet från det förflutna”.
Den lättaste
vägen
På engelska finns flera böcker om
Ho’oponopono, t.ex. dessa två:
Mabel Katz: The easiest way.
2004, 100 sidor.
Enkel och lättläst, ger det mest grundläggande.
Finns nu också på svenska, Det lättaste sättet.
Joe Vitale & I. Hew
Len: Zero Limits.
2007, 237 sidor.
Mer ingående, delvis något tungläst, ger många praktiska exempel och
tips.
Det finns flera former av nutida
Ho’oponopono. Om du söker på nätet finner du tusentals sidor. Bl.a.
av lärare som vill sälja kurser, ljudfiler eller DVD med program, en del
ganska dyra. På nätet och i böckerna nämns också vissa symboliska
bilder som kan användas som tillägg till mantrat. Någon som är infödd
på Hawaii (initialer JVW) menar att bara han har den ”äkta” metoden
enligt Morrnah Simeona, och att alla andra versioner är utspädda och
kraftlösa. Hans metod är i mitt tycke komplicerad och svår att minnas.
Här har jag bara beskrivit den
enklaste formen av nutida Ho’oponopono. Jag använder den
dagligen, men glömmer den ändå ibland när den skulle behövas. Då kan
jag säga I’m sorry… till min glömska. Jag har haft stort
utbyte av denna väg till lindring av stress och oro. Kanske du vill pröva
den?

Grrr .
. .
Den arga figuren på bilderna kan vara
en person som just nu irriterar dig. I stället för att svara med samma
energi kan du öva antingen hela mantrat eller enbart Thank you, I love
you. Du tackar honom för att han påminner dig om möjligheten att
skapa inre fred även om den yttre situationen är minst av allt lugn.
Figuren kan också vara en del av dig själv, t.ex. ett minne som anklagar
dig själv eller någon annan. Du kan då säga till minnet ungefär:
”Tack för att du kommer och ger mig möjlighet att frigöra dig”, och
sedan använda mantrat.

I am
sorry, Please forgive me, Thank you, I love you . . .
Poängen med Ho’oponopono är att öva
metoden vid alla tänkbara stora och små problem, från lättaste
irritation till ilska eller t.o.m. ångestattack, och använda mantrat om
och om igen. Det kan inte överdoseras. Tvärtom, om du får det att gå nästan
automatiskt så ger det bättre verkan. Om du inte vet vad du ska tänka,
så kan du lika gärna tänka Thank you, I love you eller använda
hela mantrat. Då kan du i varje fall inte samtidigt tänka meningslösa
oros- eller anklagelsetankar. Kanske du t.o.m. får inspiration.
Det är inget högtidligt med
Ho’oponopono, även om du först kan få det intrycket. En arbetskamrat
som hade svårt att minnas namnet kallade metoden ”Hoppidoppi” – ett
utmärkt svenskt namn tycker jag!
Hon använder detta verktyg dagligen:
”När jag känner mig stressad drar jag en ramsa, och det hjälper
faktiskt!” Om vi möts i korridoren och hon tycker jag ser bekymrad ut får
jag ett uppmuntrande: ”Du har väl inte glömt I’m sorry…? ”
Så varför inte pröva, och verkligen
öva, att dra en ramsa?
Lycka
till med Hoppidoppi!
I
am sorry
Please
forgive me
Thank
you
I
love you
På
svenska:
Kort form:
Jag beklagar, eller
Ursäkta
Beklagar (eller
Ursäkta, vilken
som känns bäst )
Förlåt mig
Förlåt
Jag tackar Tack
Jag älskar dig
Älskar dig
__________________________________________________________________________________________
Man
kan undra till vem jag riktar fraserna i H'oponopono? Tankar om det finns här.
|