Home:  nilsolof.se 

Gammalt och nytt

Med slagruta längs psi-spåret

Nils-Olof Jacobson

Kopia av sidorna 38-41 ur boken Svensk Parapsykologi,
utgiven till 50-årsjubileet för Sällskapet för Parapsykologisk Forskning 1948-98.
Redaktör: Nils-Olof Jacobson
Utgiven av Stiftelsen John Björkhems Minnesfond. 
ISBN: 91-630-6413-8.

 *****

Upptäckter kan ibland ske till synes av en slump. Så var fallet 1987, när konstnären Göte Andersson i Svanskog i Värmland läste om människans aura i en bok. Enligt somliga esoteriska läror är auran är ett energifält som omger kroppen. I boken sades att auran kunde påvisas med slagruta.

Götes far, Artur, var känd i bygden för att kunna ta ut vatten med slag­ruta, men Göte själv har inte denna förmåga. Göte bad Artur att pröva runt Götes kropp med slagrutan. Artur tyckte idén var närmast fånig, men försökte. Till sin förvåning fick han ett utslag med slagrutan omkring en halv meter från Göte.

Nu försökte Göte med tanken utvidga sin aura, men det gav inget resul­tat. Han fick då ingivelsen att i tanken "sträcka ut sig" mot en stol tre meter bort. Han föreställde sig alltså, att han sträckte sig mot stolen och berörde den. Både Artur och Göte blev högst förvånade när Artur med slag­rutan fick ett utslag, som tydde på någon sorts spår mellan Göte och stolen. Därmed var psi-spåret upptäckt.

Vad är psi-spåret?

Götes upptäckt kan summariskt beskrivas: När en person, som vi kallar sändaren, en kort stund tänker koncentrerat och intensivt på ett föremål i närheten (målobjektet), så bildas ett ”tankespår". Det kallas psi-spåret. Vi kan föreställa oss det som en "stråle" mellan sändaren och målobjektet. Denna "stråle" har sådana egenskaper att den kan kännas av med slagru-ta, men den har hittills inte kunnat registreras med något mätinstrument.

Psi-spåret går från sändningsplatsen, dvs den plats där sändaren befann sig vid sin tankekoncentration, till målobjektet. Psi-spåret följer inte sän­daren när han lämnar sändningsplatsen. Spåret följer däremot målobjektet om det rör sig. Psi-spåret kan påvisas med slagruta upp till 1½ timme efter "sändningen”, sedan avtar det och försvinner.

Göte blev fascinerad av detta fenomen, och började systematiskt utfors­ka det med hjälp av slagrutekunniga vänner. Han varierade betingelserna för experimenten och antecknade vad som hände. De flesta slagrutare (jag använder denna benämning för den person, oavsett kön, som håller i slag­rutan) kunde påvisa psi-spåret. Försöken gjordes i regel utomhus. Slagruta i form av träklyka eller vinkelpekare fungerade lika bra, men markerade spåret på lite olika sätt.

Såvitt vi har kunnat finna är psi-spåret inte tidigare beskrivet i litteratu­ren. Carl von Linné beskrev i sin Skånska Resa 1749 en lustig episod, där man med slagruta återfann en förlagd penningpung (1). Det finns enstaka rapporter om liknande fenomen, men vi har inte funnit någon systematisk undersökning av dem.

Psi-spårets teknik

En ovan slagrutare behöver först tränas att påvisa psi-spåret. Efter den in­ledande träningen görs "enkelblinda" försök. En person, som kallas "sändaren” koncentrerar sig på t.ex. ett träd i närheten, utan att slagrutaren vet vilket han har valt. Därefter kan man träna på mindre föremål.

Nästa steg är att gå över till kontrollerade försök under "dubbelblinda" betingelser. Man väljer ett område utomhus, t.ex. ett fält omgivet av varie­rande natur. Fältet kan vara från cirka 30x30 m, eller betydligt större. Man har ett målobjekt som ska gömmas. Det kan vara t.ex. ett arm­bandsur eller något annat mindre föremål.

En person, "gömmaren", går ensam till fältet och gömmer föremålet nå­gonstans i fältets utkanter, så att det inte syns förrän man kommer rakt på det. Övriga medverkande, slagrutaren och sändaren, befinner sig då utom syn- och hörhåll. Gömmaren går längs fältets kanter, och kan använda något system för att välja platsen slumpmässigt. Därefter lämnar gömmaren området och håller sig utom syn- och hörhåll så länge som försöket pågår.

Sändaren och slagrutaren kommer till fältet och markerar en sänd­ningsplats någonstans mitt i fältet. Där koncentrerar sändaren sig på målobjektet för att etablera ett psi-spår. Varken han eller slagrutaren vet alltså var målobjektet finns gömt, endast att det finns någonstans inom det överenskomna området.

Slagrutaren går runt sändningsplatsen i små cirklar, som efterhand vid­gas. Han ställer in sig mentalt på målobjektet och markerar på marken var han får utslag med sin slagruta. På så vis får han en preliminär riktning. Han går i sicksack längs denna, och markerar vad han tror är psi-spåret. Det förlängs efterhand, men när slagrutaren har passerat målobjektet upphör psi-spåret. Om slagrutaren inte redan har sett målobjektet söker han då närmare på marken. I typiska fall kan psi-spåret följas nästan spik­rakt mot målobjektet, även om det är litet och marken är bevuxen med högt gräs eller växter i olika höjd.

Sändaren och slagrutaren kan vara samma person. I så fall etablerar han ett psi-spår genom att från sändningsplatsen koncentrera sig på det gömda föremålet. Han vet ju inte vart psi-spåret pekar, men tar ut det med slagrutan.

   Det kan ta ett par timmar att förbereda och genomföra ett dubbelblint försök på ett stort fält. Det finns också många komplicerande faktorer och störningar, som jag av utrymmesskäl inte kan gå in på här.

Kontrollerade försök...

Göte försökte intressera parapsykologer för sin upptäckt. Han fick efter något år kontakt med Jens Tellefsen, som ledde de första kontrollerade försöken i juni 1991. Jag kom med i arbetet lite senare. Under fem veckoslut 1991-93 gjorde vi sammanlagt 40 dubbelblinda försök. Åtta försök var misslyckade och fem tveksamma. 27 försök bedömdes som lyckade, dvs. slagrutaren fann det gömda föremålet direkt. 

... och praktisk användning

Utöver dessa resultat under kontrollerade betingelser, så långt det var möjligt i verkligen "fältmässiga" förhållanden, finns ett stort antal rapporter om praktisk användning av psi-spåret. De första kom givetvis från Göte och hans medarbetare. Var då effekten beroende av Götes person, eller kunde användadet av psi-spåret läras av andra? Den frågan fick svar efter att Götes bok om psi-spåret publicerades 1994 (2). Det kom rapporter från läsare, som enbart utifrån beskrivningen i boken kunde lära sig att ta ut psi-spåret. Två exempel från brev jag fick hösten 1996:

1. En man skrev: "Läste Göte Andersssons bok. Följande inträffade i april i år, innan jag hade träffat Göte personligen.

Min dotter ... ringde mig att hon hade förlorat ett örhänge under röjning av trädgården dagen innan. Efter att ha fått en klar bild av det kvarvarande örhänget, gick jag runt huset och fick ett positivt utslag framför huset, åt gatan, men där fanns inget örhänge. Ungefär tio meter därifrån fick jag se tre svarta sopsäckar vid soptunnan. Då jag visste att dom hade krattat hela tomten, koncentrerade jag mig på sopsäckarna och placerade dem med tre meters mellanrum. Jag fick med mina pekare upp spåret på den mellersta säcken, vilken vi tömde på uteplatsen, men hittade inget. Lite besvikna skulle vi ösa innehållet i säcken igen, och då fann vi örhänget.

Man kan fråga sig varför jag inte gick på säcken direkt från början, men jag var så starkt koncentrerad på var hon hade tappat örhänget och att det skulle finnas kvar där."

(Vid första försöket koncentrerade han sig alltså på platsen där örhänget hade tappats, i tanken att det låg kvar på marken. Det förefaller som om han därmed skapade ett ”falskt psi-spår”, något som vi ibland kunde kon­statera vid försöken. Vid andra försöket koncentrerade han sig i stället på var örhänget fanns nu.)

2. En kvinna skrev: "Jag läste Götes intressanta bok och skaffade mig ge­nast en slagruta i form av pekare, och prövade. Döm om min förvåning när jag vid första försöket fann dels ett borttappat klädesplagg i ett hus en halv kilometer bort, dels en banan som en person gömt i samma hus som jag befann mig i. Det var tydliga spår som man lätt kunde följa.

Det mest intressanta var när jag fann ett påfågel-lik ca 350 m ut i skogen. Det var en höna som ruvade på ägg. Jag hade inte sett henne på några dagar, sa jag kollade vid hennes rede som var alldeles nära hemmet. Där fanns bara trasiga äggskal. Jag utgick från fågelhuset där hon bott och tänkte på henne som död liggande någonstans. Hon hade haft en skada på ena vingen, så den tog jag med i min visualisering. Sen var det bara att följa en spikrak linje ut i skogen, över stock och sten. Utslaget var mycket tydligt, och efter en vandring på ca 350 m låg hennes söndertrasade kropp framför mina fötter. Det var nog en grävling som släpat henne dit." 

Obevisat men användbart

Vår rapport om försöken med psi-spåret publicerades 1994 (3). Vi hoppa­des att andra forskare skulle finna resultaten så pass intressanta, att de upprepade liknande försök och rapporterade resultaten. I parapsykologi liksom andra experimentella vetenskaper gäller ju att ett nytt fenomen inte kan anses etablerat, förrän det har påvisats och rapporterats av flera olika forskare eller forskargrupper. Fenomenet skall alltså vara "upprepningsbart". Tyvärr har vi inte sett några rapporter om liknande försök. Under tiden fortsätter dock intresserade personer att använda psi-spåret i många olika situationer, och rapporter om lyckade resultat kommer efter­hand.

Metoden borde sättas på ett verkligt prov i sökande efter försvunna per­soner. Något sådant försök har ännu inte gjorts. Det kräver att det finns slagrutare som behärskar tekniken tillhands, när en person rapporteras försvunnen. Slagrutare finns många i landet, men ännu inte så många som är tränade att använda psi-spåret. Det är försent att börja den träningen, när polisen ringer och frågar om man kan hjälpa.

Tills vidare får vi konstatera, att psi-spåret är vetenskapligt obevisat men praktiskt användbart.

Litteratur

1. Linnés skånska resa, S:t Olof, sidan 160-61.  Faksimilupplaga, Norstedts förlag 1920.
2. Göte Andersson: Psi-spåret. Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening, 1994.
3. Jacobson, Nils O. & Tellefsen, Jens K: Dowsing along the psi track.
    JSPR 59: 321-39, nr 834, January 1994.
En populär beskrivning finns i Sökaren 3/1994, sidan 36-38.