Accepterande medveten närvaro

Jag hörde en del av ett radioprogram som handlade om att vila på sjunde dagen. En svensk buddhist deltog, och sa att han arbetade sju dagar i veckan. Han behövde ingen vilodag eftersom han mediterade. Att meditera betydde för honom inte främst att på vissa tider sitta på en kudde med rak rygg. Meditation innebar för honom som buddhist en ständig aktivitet, en ständig övning. Den innebar att öva medveten närvaro i allt han gjorde. Om man är helt närvarande i det man gör blir man inte så trött att man behöver vila. 

Han menade att vi i västerlandet gör misstaget att arbeta för intensivt och för fort. Sedan måste vi vila men är så trötta att vi inte orkar använda vilan till något kreativt, och i längden blir vi utmattade. Om vi arbetade långsammare med full närvaro skulle vi inte behöva så mycket vila. Han sa det inte, men jag tror det var underförstått att vi skulle få lika mycket gjort. 

Han nämnde inte den självklara invändningen att många inte kan kontrollera sina arbetsbetingelser. Det är nog svårt att öva medveten närvaro i ett ansträngande kroppsarbete på ackord, kanske i bullersam miljö. 

Buddhisten förklarade ändå på ett enkelt sätt grundtanken i det som kallas medveten närvaro, på engelska mindfulness. Det betyder att ha sinnet fullt, av det som är just nu. Men det gäller att ha sinnet fullt inte med fördömanden av det som är (det som finns i vår upplevelse). Det gäller att acceptera det som finns här eftersom det ändå finns här, antingen vi accepterar eller fördömer det.

Acceptera – låt vara

Acceptera betyder inte att tycka att någonting är bra eller trevligt. Det betyder att konstatera att någonting finns just nu, i min uppmärksamhet. Det finns där antingen jag tycker om det eller inte. Om  det är någonting jag inte kan ändra på (t.ex. att det regnar i dag, när jag hade tänkt mig en utflykt till stranden) så har jag ett val. Antingen kan jag fördöma vädret och bli mer eller mindre irriterad, arg eller besviken. Eller också kan jag acceptera att det regnar, låta det regna och finna något annat att göra.

Acceptera betyder ungefär att ”låta vara”. Någonting finns just nu. Jag kan för stunden inte göra något åt det. Jag kan då välja att låta det vara, i stället för att skapa mig dåligt humör över det.

Det betyder naturligtvis inte att jag låter sådant vara som jag kan ändra på. Om jag råkar lägga handen på en het spisplatta blir jag inte stående och övar mig att acceptera smärtan, utan jag lyfter genast handen och spolar den med kallt vatten om det behövs. Men mycket, troligen det allra mesta av det vi inte gillar i nuet är sådant som vi ändå inte kan ändra, just nu.  Då har vi valet att fördöma det (och må dåligt) eller öva medveten närvaro och acceptera det, och därigenom känna någon grad av inre fred.

Thich Nhat Hanh:  Le lite !

Jag tror begreppet mindfulness myntades av en psykolog i USA. Han hade inspirerats av den buddhistiska filosofin där medveten närvaro är ett grundläggande element. En nutida lärare på området heter Thich Nhat Hanh. Han är munk från Vietnam, född 1926. Redan 1967 nominerades han av Martin Luther King till Nobels fredspris. Han landsförvisades från Vietnam och bor sedan många år i Frankrike.

Enligt internet-uppslagsboken Wikipedia har Thich Nhat Hanh publicerat mer än 100 böcker, varav fem har kommit på svenska. Jag har tre av dem: Stunder i nuet, 1995. Varje steg väcker svalkande vind, 2003. Mandelträdet i din trädgård, 2003, med undertiteln Uppmärksamhetens under. Det är små vackra böcker, alla mycket värda att läsa i och meditera över.

Stunder i nuet innehåller korta texter om vardagliga aktiviteter. Här är den första:

Att vakna upp

" När jag vaknar den här morgonen, ler jag. Tjugofyra nya timmar har jag framför mig. Jag lovar mig själv att leva helt och fullt i varje stund och att kärleksfullt möta alla andra varelser.

Om du visste hur livet skulle levas, vore väl det bästa att börja dagen med ett leende? Ditt leende bekräftar din medvetenhet och din beslutsamhet att leva fridfullt och med glädje. Hur många dagar har inte halkat iväg bara genom försumlighet? Vad håller du på med i livet? Gå inåt och le. Källan till ett äkta leende finns i ett uppvaknat sinne. "

Varje steg väcker svalkande vind är en vägledning i meditativ gång. Den beskrivs så här:

" Meditativ gång är meditation när man går. Vi går sakta och avspänt och ler en smula. "

Och i en senare strof:

" Du behöver inte förena dina handflator eller ta på dig någon högtidlig min för att öva meditativ gång… Den bästa övningen är formlös. Gå inte så sakta att människor tycker du är underlig. Gå så andra inte ens märker att du övar. Om du möter någon längs vägen behöver du bara le och fortsätta att gå."

Mandelträdet i din trädgård innehåller många olika övningar i medveten närvaro. Min favorit är den kortaste:

Le lite när du är irriterad

 När du märker att du är irriterad, le genast lite. 
Andas lugnt in och ut tre gånger och behåll leendet. 

Det är en av de kortaste och mest verkningsfulla övningar jag vet. Den har en förbluffande stresslindrande verkan – när jag kommer ihåg att göra den! Och den kan knappast överdoseras…

Enbart det stillsamma leendet har sin verkan, som i hög grad förstärks av de tre lugna andetagen medan jag behåller leendet. Jag kan släppa irritationen och finner igen min inre balans. Och ”leende meditation” kan göras inte bara för irritation, utan är värd att öva för olika sorters stress som ger "minus-känslor".

Så varför inte öva att le lite?

Om du vill läsa något praktiskt inriktat av en svensk "elev" till Thich Nhat Hanh, så rekommenderar jag gärna en bok av psykiatern Åsa Nilsonne, utgiven av Natur och Kultur 2004.
Den heter Vem är det som bestämmer i ditt liv? 

Leendets hemlighet

Thich Nhat Hanh återkommer i sina böcker till konsten att le lite. Jag har sett bilder av den leende Buddha, men inte funnit någon  att återge här. Det finns flera böcker på svenska av Dalai Lama, en av Buddhas nutida lärjungar. Han ler vänligt på alla bokomslag jag har sett, som dessa två:

Jag tror "Buddhas leende", och Dalai Lamas, gömmer en djup hemlighet. Jag kan bara finna den genom att öva. När jag verkligen övar kan jag känna att jag är på spåret... men alltför lätt glömmer jag, kommer av spåret, kommer på det igen, övar lite till...

Så varför inte öva, så ofta som möjligt:

"Le genast lite, med tre lugna andetag!"